Arthur Guld & Design
De ädelmetaller inom guldsmedsbranchen man talar om är Guld, Silver och Platina. Det som utmärker dem är att de inte oxiderar i luft och som endast med svårighet löses av syror. Halten av ädelmetall i en legering mäts i karat.
Guld är ett grundämne, det vill säga, det består enbart av guld och det är således inte en blandning av andra ämnen. Guld är en ädelmetall, den oxiderar därför inte i luft som järn (rostar) eller koppar gör (ärgar). Vidare är guld mycket motståndskraftigt mot vanliga syror och det påverkas nästan inte alls av dessa.
Guldets latinska namn är Aurum – som betyder morgonrodnad – och därifrån har guldet fått sin kemiska beteckning (AU).
Internationellt vägs guld i troy ounce. Ett troy ounce är 31,1 gram. Värdet på guld bestäms varje dag på de stora metallbörserna i London, Tokyo och New York och räknas i US dollar/troy ounce.
Eftersom guldet är så mjukt måste det alltid legeras (blandas) med andra metaller för att kunna bearbetas. Halten på finguld anges som 24 karat (24 K) Detta mått kallas finguld och kan också anges i tusendelar t.ex. 750/1000 (750 tusendelar). 24 karat (24 K) = 1000/1000 , 18 karat (18 K) = 750/1000, 14 karat (14 K) = 585/1000, 8 karat (8 K) = 333/1000.
Färgen på guld säger inget om äktheten
Det är inte möjligt att avgöra äktheten på färgen. Beroende på vilka metaller eller metallsammansättningar som guldet legerats med förekommer stora färgvariationer. I stort sett alla regnbågens färger; röda, gula, gröna, blåa, purpuraktiga och vita färger förekommer i många nyanser. En annan faktor som komplicerar bedömningen är att även oädla metaller kan blandas till legeringar som i välpolerat tillstånd har exakt samma färg som en guldlegering och är därmed omöjlig att skilja från äkta vara.
De mest använda färgtonerna där guld är basen är:
Vitguld är ingen grundmetall utan en legering av guld och andra metaller än bara silver och koppar. Det krävs någon annan metall som påverkar legeringens färg så intensivt att guldets gula färg inte framträder, utan legeringen får en rent vit färg, vitguld. De bästa metallerna som legeringsmetaller i vitguld har visat sig vara nickel och palladium. Vitguld innehåller 75% guld, ca 14-16% palladium och resten är en blandning av silver, koppar, zink och övriga legeringsmetaller.
Rodinering innebär att smycket behandlas i ett bad med rodium som genom en elektrolytisk process får ett ytskikt av rodium. Detta skikt gör ringen vitare än det rena vitguldets färg. Ett rodinerat smycke bör renoveras så småningom för att hållas vacker. Rodiumskiktet slits alltså med tiden. Hur fort det sker beror på slitaget. När detta uppträder bör man göra en omrodinering.
Det finns ett gott alternativ till rodinering! Att beställa en del smycken orodinerade, t.ex. vigsel- och förlovningsringar. Genom att beställa en ring utan rodinering får man ringen i vitguldets färg, som är något gråare till tonen än den rodinerade.
Rödguld är både den äldsta och mest välkända. Den röda färgen ( Rosé ) uppnår man genom att legera guld med koppar. Rött guld har alltid varit populärt. Detta tillverkas i regel med en finhalt av 750 tusendelar (75 % dvs 18K) guld och nedåt med lägre guldhalter. Genom att byta ut en del av kopparn mot silver med bibehållen guldhalt fås en mindre röd nyans som går mot gult till gulgrönt ju mer silver som ersätter kopparn. I Norden föredrar vi de lite rödare nyanserna. I Sydeuropa är gulare guldlegeringar vanligt. Den dominerande guldlegeringen i Sverige är den s.k. roséfärgen, vilken består av 75 % guld (18K), 8-9 % silver och 16-17 % koppar.
Silver har kemiska beteckningen Ag, densiteten 10,5 g/cm³, smälter vid 962 °C och kokpunkten är vid 2162°C. Äkta silver har en finhalt av lägst 830 tusendelar dvs 83% silver. Det är en legering (metallblandning) av två eller flera metaller, d v s grundämnen. Resterande 17 % är vanligtvis koppar. Silver har varit känt i långliga tider.Grundämnet som leder elektricitet och värme, och som har metallglans. Metallen är omnämnd i första Moseboken. Slagg som dumpats i asiatiska gruvor visar att man kunnat skilja beståndsdelarna i en lösning eller blandning, separera silver från bly så tidigt som 3000 år f. Kr.
Silver förekommer i ren form i naturen och i malmer som argenit, Ag2S och hornsilver, AgCl. Malmer som innehåller bly, zink, koppar är huvudkällor för silver. I de fall det förekommer gediget är det ofta tillsammans med guld. Rent silver har en vackert vit metallisk lyster. Det är lite hårdare än guld och är mycket smidbart, nästan i klass med guld och palladium. Silver har den bästa elektriska och termiska ledningsförmågan av alla ämnen, samt den lägsta kontaktresistansen. Metallen är stabil i luft och vatten men svärtas av ozon, vätesulfid och svavelhaltig luft. Silver har bakteriedödande egenskaper och dödar många lägre organismer medan högre inte påverkas. Det ursprungliga namnet för silver var ”Luna”, vilket betyder måne. Sedermera byttes namnet på silver till ”argentum”, vilket betyder vit och glänsande.
Oxiderat silver:
Silver som doppats eller bestrukits med en lösning av vatten och svavellever.
Rodierat silver:
Silver som har ytbehandlats med rodium.
Förgyllt silver:
Silvret doppas i ett guldbad som ger en ytbeläggning på ca 0,2-1,5 micron.
Gulddoublé:
Tombac eller mässing med en ytbeläggning av guld, oftast runt 10-25 micron.
Tombac/Kilate:
Innehåller en kärna av mässing(75% koppar+25% zink) som sedan förgylls med 3 micron.
Platina har kemiska beteckningen Pt, densiteten 21,5 g/cm³ och smälter vid 1772 °C. Äkta platina har en finhalt av lägst 950 tusendelar dvs 95 % platina. Resterande 5 % är vanligtvis koppar, men kan också vara kobolt, wolfram eller palladium. Platina är en separat metall, inte att förväxla med vitguld.Platina är erkänt svårbearbetat och få guldsmeder behärskar platinasmide.
Materialet har en mycket hög densitet (väger mycket), har en extremt hög smältpunkt och är mycket svårbearbetat. Dessa egenskaper gör platinan oöverträffad som smyckemetall; ringar varar livet ut nästan utan att slitas eller förlora sin lyster, stenar som är fattade i platina sitter mycket säkert och dess vit-blå lyster passar speciellt bra till diamanter. Platina är den förnämsta av alla ädelmetaller och den mest beständiga. Metallen är mycket ovanlig; det finns bara 2,5% så mycket platina som guld på vår jord.
Inom några år kommer vi sannolikt att få se platinasmycken även i 850 och 900 tusendelar platina. Dessa finhalter tillsammans med 950 är alla vanliga i Japan, som är det land där platinasmycken är vanligast förekommande. I Sverige tillhör platinasmycken sällsyntheterna, oftast är det exklusiva smycken som man väljer att tillverka i denna metall.
Platina har inte varit känt lika länge som guld och silver. Även om platina användes av indianerna i Sydamerika före Columbus för att göra mindre ornament, så var det inte förrän på 1700-talet som platinans rätta egenskaper och värdefullhet blev kända och uppskattade i större utsträckning. Mot slutet av 1800-talet började det bli ont om platina och efterfrågan var större än tillgången med kraftig prisökning som följd.
Inom smyckestillverkningen började man då leta efter ersättningsmaterial, som dock skulle vara ädelt, beständigt och med samma utseende som platina. Detta resulterade i att vitguld utvecklades i början av 1900-talet. Idag dominerar vitguldet över platina i smyckesproduktionen. Platina har kontrollstämplats sedan 1925.
Palladium tillhör platinagruppen och hittas på samma platser som platina. Förekommer i Ural, Syd- och Nordamerika, Etiopien, Kanada och Australien. Palladium är en stålvit metall som inte förändras i luft. Palladium har den lägsta smälttemperaturen och den lägsta densiteten av platinametallerna. Om metallen hettas upp är den smidbar och böjlig. När temperaturen sjunker ökar dess hårdhet markant.
Palladium, kemisk beteckning Pd, är ett grundämne och atomslag med atomnummer 46. Namnet kommer av asterioden Pallas som upptäckts precis innan metallen palladium upptäcktes av [William Hyde Wollaston] år 1803.
Palladium är en den lättaste av platinametallerna. Den är i ren form silverglänsande, mjuk och lätt att bearbeta. Det är möjligt att göra folie av palladium som är ynka 0,1 mikrometer tjock. Palladium har också egenheten att den absorberar stora mängder vätgas. Palladium är en mycket bra katalysator för många kemiska reaktioner. Palladium ingår som legeringsmetall i vitt guld för att ta bort den gula färgen. Metallen används i tandmaterial, klockor, kirurgiska instrument och i elektriska kontakter.
| Atommassa | 190,2 | Densitet (20° C) | 2 020 kg / m3 |
| Smältpunkt | 1 552° C | Densitet (smält) | 10 379 kg / m3 |
| Kokpunkt | 2 940° C | Elektronegativitet | 2,2 |
Möjligheten att lösa väte i palladium har gjort att man experimenterat med palladium inom kall fusion, men mest används palladium som legeringsmetall och i t.ex. avgaskatalysatorer. Palladium används även till smycken (bl.a. i vitt guld) och elektroniska komponenter. Det är en av de dyraste metaller man normalt handlar med. Palladium är ungefär lika sällsynt som platina, ca 15 mg/ton mineral i jordskorpan. Ren palladium förekommer inte, utan man hittar ämnet i legeringar med platina och i vissa mineral. Det är möjligt att lösa upp palladiumet och därmed utvinna det.
Kvalitetsbedömning av diamanter görs med utgångspunkt från de s.k. fyra C:na som står för Clarity, Color, Cut och Carat. Diamant är en form av kol. Den är till skillnad från grafit (består av kol) mycket hård. Det beror på de starka bindningarna mellan kolatomerna. Diamant är världens hårdast matrial, men en diamant kan krossas vid ett slag mot hårt föremål! Ordet ”diamant” kommer från grekiska, adamas, som betyder oövervinnelig. Diamanten är en ädelsten. En oslipad diamant kallas för rådiamant och är en sten som de flesta människor skulle passera utan att ens märka.
Den femte faktorn vid kvalitetsbedömning av diamanter är Certifikat , ett intyg som bekräftar diamantens identitet (4 C).
Renhetsgraden anger hur fri från inneslutningar och yttre märken diamanten är. Inneslutningarna består oftast av främmande mineralkristaller och små sprickor eller brott. På ytan av diamanten kan man hitta små ytor från råkristallen s k ”naturals” men även små håligheter eller repor.
Inneslutningarna lokaliseras och identifieras med mikroskop med vars hjälp man även mäter upp storleken på dem. Renhetsgraden fastställs emellertid med lupp vid 10 ggr förstorning. De flesta har säkert hört ordet ”luppren”, men vad menas med luppren? Att en sten är luppren innebär att den vane betraktaren ej ser några inre inneslutningar med en lupp som har 10 ggr förstoring. Benämningen luppren har dock börjat spela ut sin roll och idag graderas diamantens renhet enligt nedan.
(* Diamanter med en vikt över 0.50 ct klassificeras oftast med en siffra 1,2 eller när det gäller P kvalité 1, 2, 3).
Diamantens färg eller rättare sagt avsaknad av färg bedöms genom att man jämför med diamanter med känd färg s k masterstenar. Det vanligaste är att diamanter har en svag gulton men även svag brunton och gråton förekommer. Högre kvalitéer är färglösa och benämns som vita. Utöver detta så finner vi även de mycket sällsynta fancycolor diamanter som kan vara: rosa, canariegula, blå, gröna mm. Bedömningen sker i nominerad ljusmiljö med s k dagsljuslampa med hög färgåtergivningsgrad. Vanlig inomhusbelysning har ofta ett gulaktigt sken vilket omöjliggör färgbedömning. Andelen ultraviolett ljus är liten då detta kan ge upphov till fluorescens som kan överskugga den verkliga färgen.
Diamantens proportioner och symmetri är de faktorer som har störst betydelse för stenens briljans. Briljansen är det ljusspel som uppkommer till följd av inre reflektion i diamanten. Dispersion är stenens förmåga att bryta upp ljuset i regnbågens färger.
Här har överdelens proportioner störst betydelse. De ”ideala” proportionerna varierar mellan länder beroende på vilken faktor man prioriterar. Exempelvis föredrar man i USA en sten med mer färgspel medan man i Europa föredrar en färglös briljans varför de ideala proportionerna här skiljer sig åt.
Förmågan att återspegla ljuset skiljer sig åt beroende på slipform. En av de vanligaste förekommande slipformerna är briljantslipning och princesslipning som har den bästa reflektionen av ljus. Med dagens datateknik så utvecklas dock ständigt nya slipformer med spännande former och ljusåtergivningseffekter. När vi betraktar en diamant fångas vi av dess förmåga att återspegla ljuset, vilket beror på diamantens höga ljusbrytningsindex (2,42) i kombination med en korrekt slipning, Dispersion är färguppdelningen av det vita ljuset i spektras alla färger. Hos diamanten är den ovanligt hög (0.044) i jämförelse med andra ädelstenar.
En briljantslipad diamant har 57 fasetter, 33 på översidan inkl bordsfassetten och 24 på undersidan. Briljantslipade diamanter från Israel skiljer sig något från slipningen nedan genom att stenen oftast har ett större djup (ca 61 – 63 %) av stenens diameter. Till skillnad från Scand.D.N normalslipning som har ett djup av ca (14,6 + 43,1 = ca 58 %) av stenens diameter.
Mindre än en procent av alla diamanter i marknaden är Hearts and Arrows-slipade diamanter. Hearts & Arrows effekten uppnås genom perfekt slipning; proportionerna, symmetrin och positioneringen av diamantens alla 58 facetter.
Om man tittar ner i diamanten genom dess bordsfacett syns åtta stycken pilar pekande ut från mitten av diamanten, medan om man tittar ner i diamanten genom dess kulett (underdel) syns åtta stycken hjärtan istället. Detta fenomen blir synligt när man tittar i diamanten med en speciell lupp, Hjärtan & Pilar-luppen. H&A-luppen är oumbärlig när den kommer till att upptäcka avvikelser från fulländning i diamantens slipning.
Caratvikten är en viktsenhet där 1 carat =0,2 gr och delas i 100 hundradelar, t ex 10 hundradelar = 0,10 ct. Orsaken till att man använder sig av carat har historiskt ursprung och härstammar från den nya tideräkningens begynnelse då araberna använde sig av johannesbrödträdets frön (kharrub) som motvikter till sina balansvågar. Dessa höll alltid en mycket jämn vikt 0,195 gr och användes vid noggrannare vägning.
I början av 1900-talet fastställdes emellertid att 1 carat skulle vara lika med 0,2 gram. Dessutom delas 1 carat i 100 points, ex 35 points=0,35 carat. Prisskalan på diamanter är progressiv, vilket innebär att en diamant som väger 1 ct kostar mycket mer än vad 10 st diamanter som tillsammans väger 1 ct. Två diamanter av samma vikt kan ha olika värden, beroende på dess slipning, färg och renhet. Förväxla inte carat med ”c” och karat med ”k”, vilket betecknar guldhalt!
För att omvandla diameter på en briljantslipad diamant till vad det motsvarar i carat, se omvandlingstabellen nedan:
Ett certifikat är en trygg och säker garanti när Du handlar en diamant eftersom det följer en internationell erkänd graderingsstandard.
Certifiering får inte förväxlas med värdering. Varje juvelerare kan värdera diamanten genom att använda sig utav diamantens fyra kriterier 4C (Color, Clarity, Cut och Carat ) och sin egen erfaranhet.
Däremot Certifiering är diamantens ID-kort. Det finns flera oberoende internationella gemmologi institut som certifierar och kvalitetsbestämmer diamanter och fungerar som en tredje part.
Några exempel på dessa oberoende internationella gemmologi institut är:
GIA (Gemological Institute of America)
IGI (International Gemmological Institute)
AGS (American Gemological Society)
HRD (Diamond High Council – Hoge Raad Voor Diamant)
Vid laboratorieundersökningar sitter ädelstensexperter (gemmologer) på dessa institut och fastställer diamantens form, slipning, mått, caratvikt, proportioner, symmetri och färg. Denna information blir en unik beskrivning och identifikation av diamanten.
Skötsel (care)
Skötsel har en stor effekt på en diamants utseende. Smuts och fett på en diamant minskar diamantens lyster och kan hindrar diamanten från att uppnå sin maximala briljans. Du kan rengöra dina diamanter genom att använda ett milt diskmedel, mjuk borste och ljummet vatten.
För att hålla diamantsmycken i bra skick är det bra att inte bära smyckena under hårt arbete då mycket hårda slag kan skada dem.
Bär heller inte dina diamantsmycken när du hanterar klorin som t.ex vid hushållsrengöring. Det är bra att förvara flera diamantsmycken åtskilda i ett vadderat smyckeskrin, med tanke på att andra diamanter kan repa din favorit diamant.
Kan en Diamant gå sönder?
Diamanten är den hårdaste stenen vi känner till, men den kan tyvärr gå sönder ändå. Tappar man en diamant på spetsen mot ett hårt granit-golv, kan den gå sönder eller få en spricka på insidan. Möjligheten är dock ytterst litet men finns, tyvärr. Det är viktigt hur den sättes fast, och att stenen är tämligen ren från sprickor (inneslutningar).
Rondisten, kanten runt omkring stenen, påverkar hållbarheten betydligt. Den bör vara jämn och polerad, inte för tjock inte för smal, samt ha en jämn böjning. Diamanten tål hög värme, den bör dock isoleras från syre, för diamantytan kan oxidera vid lödning alldeles intill eller på stenen. Ytan blir då mjölkig till vit, och diamanten är förstörd.
